Ibland orkar jag bara inte...

Eva sa...
"Jag säger som jag tänker: Det är illa när du redan innan du åkt kan visualisera en kommande viktöning! Var är din tro på dej själv kvinna?Fira barn och sej själv kan faktiskt göras med måtta. Det låter ärligt talat inte som att du 'på riktigt' ser dej själv som någon som genomför något svårt till hundra procent. Tänker du goffa idej så gör det, men skriv inte innan att det kommer att bli svårt'. Det gör du bara för att ursäkta att du inte vill kämpa emot. Jag tror att det är superviktigt att man är hundra procent ärlig mot sej själv varför man HAR övervikt - och vad man EGENTLIGEN är redo att göra för att ta itu med den.Nu sänder jag mentalt över massor med motståndskraft och jävlar anamma plus stor kram.VI TROR PÅ DEJ!!"

Detta skrev Eva till mej imorse. Inte kl 22 igår kväll som det står på inlägget. Varför står det fel tid!?!? Nåt jag ställt in fel???

Hur som helst... Tack Eva och alla andra också för den delen för era kommentarer på förra inlägget.

Jag tror du har en del rätt i ditt inlägg...
Många gånger är det nog så att jag inte riktigt tror på mej själv. Jag är en sådan som ger upp 20 meter innan mållinjen. Jag kämpar o kämpar o så när jag nästan nått målet så ger jag upp. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Har ni ett svar på det så tar jag tacksamt emot råd o tips. Det gäller inte bara mitt Gi kämpande utan också mycket av andra ting jag tar mej an. Jag drömmer och visionerar, planerar och tar tag i saker.... o så ger jag upp... Ibland har jag kommit bara en liten bit o ibland hinner jag nästan hela vägen. Vilken tur att jag är ung och fortfarande har tid att fundera ut vad jag kan göra för att ändra min inställning.

Vad det gäller helgen så har jag bestämt mej för att unna mej en tårtbit. Nej, det blir ingen stor bit och jag kanske inte tar någon bulle till fikat. Men denna helgen tänker jag inte ha dåligt samvete över att jag går på kalas och firar med en tårtbit. Jag tänker ta den eventuella viktökningen utan dåligt samvete för detta är vad jag har bestämt mej för, det är mitt val. Det är inte något jag väljer att tacka ja till när frågan ställs, jag har bestämt mej redan innan. Det är skillnaden mellan Therese innan jul och Therese nu. Innan jul hade jag tackat ja till allt, med eller utan dåligt samvete. Idag bestämmer jag mej innan. Är det värt den här bullen? Är det värt att äta den här smörgåsen? Jag vet konsekvenserna och jag väljer att ta dom eller tacka nej.

Jag är stolt över mej själv. Att jag tog tag i mina överblivna gravidkilon och att jag snart nått mitt mål. Det jag inte är lika glad över är det dåliga samvetet som alltid dyker upp. Jag hade hoppats att jag skulle sluta bry mej så mycket, att jag skulle bli nöjd. Jag längtar till den dagen då jag kan välja att äta godsaker utan dåligt samvete och då EN liten bit inte förstör för 3 veckors hårt kämpande. Hela livet består av val, det kommer vi aldrig ifrån. Ibland vore det lite lättare bara om inte varje litet val förändrade på allt.