Stirrade dörden i vitögat.

Idag när jag skulle på träningen tog jag bilen för att jag var sen. När jag nästan var framme vid parkeringshuset fick jag lov att åka jämte en bussfil där det även var busshållplatser. Precis när jag kommer upp brevid den första bussen (det var två som stod på rad vid hållplatsen) ser jag hur det kommer en pojke springandes mellan bussarna och ska över vägen. Alltså precis där jag kör. Jag kastar mej på bromsen och hinner förbi pojken men han hinner inte stanna utan springer rakt in i sidan på min bil. Det var alltså ca 1 meter från att han hamnade på min motorhuv. Hade han sprungit lite fortare hade jag kört rakt över honom. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna bromsa även om jag bara körde i 30.

Jag lovar att jag var skakis och gråtfärdig när jag 2 min senare parkerade bilen. Tänk om jag hade kört på honom! Tänk om han hade dött! Hemska tanke! Jag minns bara smällen när han sprang in i sidan på bilen.

När jag sedan kom till gymmet skakis och gråtfärdig ställer jag mej för att vänta in passet och andas lite. Bredvid mej sitter en tjej i linne som har båda sina handleder och armat helt uppskurna. Alltså med massor av röda skärsår. Det syntes på vissa att hon tom fått sy. Ibland känns livet så där otroligt ledsamt.

Varför gör människor så mot sig själva. Vad är det som gör att man kan må så dåligt? Den tjejen kommer alltid att få leva med sina skärsår men jag hoppas innerligt att de sår hon har på insidan fått läka iaf.

Allt jag ville vid den tidpunkten var att springa hem till min familj och ge dom en stor kram och tala om hur mycket jag älskar dom och hur glad jag är över att vi får leva och ha varandra. Ibland glömmer vi bort hur bra vi har det. Hur älskade vi är och hur vackert livet är många gånger. Sådana gånger är Gi-metoden och kroppsfiksering väldigt långt bort i tankarna.